Systraskap!

Idag kom min väninna Lis förbi. Vi skulle ta en lunch.
Så mycket hon och jag gått igenom. Hon kan omöjligt förstå vad jag /vi går igenom just nu. Men på samma gång förstår hon min ledsamhet, sorg och kamp, eftersom hon känner mig så väl.

Väl på plats nere i entrén var det hur stökigt och jobbigt som helst jämfört med lugnet och tystnaden inne på sal 4.
När man lever inne på Neo så är man i en egen liten värld/bubbla. Tiden utan för har stannat.

Jag fick lite uppdatering om den yttre världen.
Ganska skönt att slippa oro, cpap, ductus, syrehalt,PLING mm för en stund.
Samtidigt så hade jag på samma gång svårt att ta in allt.
Mina tankar skenade iväg. Och landade hos Miriam.
Var Rickard inne hos henne nu? Hade han fått höra ngt nytt?
Jag kände samtidigt hur jag ville avsluta lunchen för att hellre gå upp och "gosa" och pumpa mjölk då brösten spände.
Och på vägen förbi sal 4 viska "jag älskar dig Hjärtat"

När lunchträffen var slut var det ändå jätte skönt att få ha träffat Lis. Och någonstans behövde jag det nog.
Det vart många tårar som föll från oss båda.