Dag 14

En bra dag!

Trots starten!
Det är en obehaglig känsla att gå in på sal 4 efter en natts sömn. Jag vet ju någonstans att hon lever. Annars skulle vi fått ett samtal. Men när man kliver in på salen kan man mötas av stundes kaos.

När jag efter att sovit super bra och går in på salen, sagt God morgon till personalen hamnar jag mitt i ett kaos fyllt "puls fall" bereondes på att skruttfia fått ett apne fall.

Hon ligger där i sin kuvös, lugn och stilla. För stilla! Plötsligt är det personal runt kuvösen, ena SS frågar om hon skall larma. Jag kan se att pulsen går från 192 ner till 26. Till att det sedan står ingen puls alls! Jag tycker mig se att hon också ändrar färg. Och att armarna är slappa. Den andra SS ger henne då syrgas manuellt.
Och där plötsligt mitt i ett ovetande kaos ser jag hur Miriam gör den där nyfödda reflexen genom att hastigt försöka gripa tag med sina små armar rakt ut i luften.

SS säger sedan med glad röst "såg du vad fort och fint hon hämtade  sig 
- NEJ!!!

SITUATIONEN KÄNDES SOM TIMMAR! JAG SÅG BARA MITT BARN NÄST INTILL LIVLÖS. DÖD!
Jag klarade inte av att vara kvar. Utan vände på klacken och gick!

Men min dotter levde och jag visste någonstans inom mig att hon är i den bästa vården.

Så jag satte mig för att pumpa mjölk och vänta in min kompis Lis. Precis som om ingenting hänt!
Hålla Anna! Det är ok att reagera och gråta.
Min terapi och CHOCK utlösning kom sen via min vän och på  kurator tiden jag och R hade.

Skorpan har börjat bli medicinerad mot sin ductus. Förhoppningsvis kanske hennes puls på nästan 200 sjunker en aning då.

Jag och Miriam fick även vårt fredags mys! Sammanlagt satt vi 5,5 h tillsammans. Så mysigt!

Så trots starten kan jag somna lugn, trygg och harmonisk även denna kväll. Då jag har en mag känsla att vi 3 tillsammans kommer greja detta.

För 2012 börjar med att vi får hem vår dotter.