Upp och ner!
Rädslan inom mig har nu tagit över. Jag vågar inte hoppas eller tro!
Tro vad?
Att jag skall få hem mitt barn!!
Ena dagen är en liten var kula i handen samt en ev bruten handled det värsta case senariot.
Men det svänger fort på Astrid.
Gårdagen gav mig istället ångest över att lillan dragit ur sin intubering. Hon ville med andra ord inte ligga i respirator ngt mer.
Ångest över förhöjt infektions värde.
Ångest över rosslande ljud.
Eftersom hon nu inte längre ligger i respirator utan med CPAP, men fortfarande är omogen och svajig gav läkaren Miriam koffein samt adrenalin. Kan säga att det är bland det hemskaste jag upplevt som mamma.
Det är som att se sitt barn tagit knark. Uppåt chack!
Miriam var så speedad att ngn hela tiden var tvungen att hålla om henne. Lugna henne samt ge henne trygghet.
Tårarna rann och rädslan växte!
Vi var kvar på sjukhuset fram till kl tio på kvällen. Ville inte lämna Miriam, men ju fortare vi kom i säng desto fortare kunde vi komma tebax.
Ja vad kan man säga. En av de svåraste dagarna hitintills.
Mitt barn som lider, mitt barn som skriker utan röst, mitt barn som kämpar för sitt liv.
Jag står bara brevid och tittar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittade in och gjorde ett avtryck bland mina tankar och funderingar!
Kramar Anna