Förlorade sonen!

Så klart har jag inte förlorat honom men till och från känns det så.
Han är i sena tonår. Och tror att han vet och kan allt själv.

Efter sommar lovet valde han att flytta hemifrån på prov.
Han bor idag hos sin farfar.
Som bara nyttjar bostaden en till två ggr i veckan. Alexander behöver alltså inte se till att hyran eller elen blir betald. Men måste se till att det är fräscht, att det finns mat och att tvätten blir tvättad.

Men vad trodde jag, att han efter en vecka skulle sakna mig och det vi har hemma. ATT han skulle flytta hem igen som han gjorde förra gången.
Dom sista månaderna har det både vart spänt och irriterat mellan A,R  och mig såklart.
A tyckte att R var den elakaste och dummaste personen han träffat. Lr nja jag träffat.
Det är svårt att erkänna för sig själv. Men saken är den att A inte klarade av att vi ställde krav på honom. Han har uppfört sig omoget och på ett bortskämt sätt.
Då var det lättare för honom att INTE TYCKA OM R.

Jag har nu bott på KS i 3v. Alexander har hälsat på en gång. Han ringer inte självmant. Jag måste jaga honom via mb.
När jag pratade med honom i veckan fick jag veta att det var pga av att han är stressad, vårt sjuk,har mycket att göra mm.

Men idag fick jag veta att han skall hem på söndags mys, middag och film hos min syster.
Min syster som jag idag inte har ngn kontakt med.
Får jag vara ledsen och besviken över det.
Eller skall jag bara vara glad och tacksam över att det finns en vuxen person därute som han är trygg med och som har tid för honom.

En sak är säker. Jag saknar min Alexander.
Och det är inte alltid lätt att vara mamma.