Jag ringde ner till Neo idag.
-Hej, det är Anna.. Mmmmmiriams mamma.
-Förlåt vad sa du?
-Hej, mitt namn är Anna, och jag är mamma till Miriam.
Vilken känsla, rodnad,tysthet mm.
När andra pratar och säger, flickebarnet, lilla flickan, er dotter här på KS så har jag svårt att ta in det.
Jag har ingen dotter!
Jag tror känslan vart den samma om vi fått en son. Eftersom kontakten mellan mig och barnet vart brutet vid förlossningen. Och senare av hennes kuvös. Det är en vägg emellan oss.
Men känslan är säkert förstärkt av att det är en flicka.
Jag har alltid velat ha en dotter. Då banden från min egen rycktes ifrån mig som två åring då jag adopterades från Brasilien.
Och att min adoptiv mamma sen dog då jag var 16.
Men kärleken och längtan till barn har alltid betytt mest. Ge mig 4 söner och jag hade vart lycklig.
Efter min jobbiga historia med upprepade missfall så har det bara och alltid HANDLAT OM ATT FÅ ETT FRISKT BARN!
Jag såg framför mig hur det låg en liten ljus Carl Adam Viggo i magen. Med drag lika med vår kung Carl Gustaf då han var liten. Busig blick och med stora hårlockar. Fast i en mulatt färgad nyans så klart :)
Men nu ville ödet annorlunda. Jag vart en tjej mamma oxå.
Och jag kan bara känna stolthet och glädje över mina söner och min dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittade in och gjorde ett avtryck bland mina tankar och funderingar!
Kramar Anna