I samband med att vi succesivt säger hej då till Neonatalen på KS så väcks en massa känslor till liv.
Allting har ju gått i ett. JAG har inte haft tid att KÄNNA EFTER, SÖRJA, GLÄDJAS ELLER TA IN ATT JAG ÄR MAMMA IGEN.
Nu när vi börjar landa, bearbetar jag klart.
Vi de tillfällen vi återvänt till KS har det känts konstigt, avlägset och kul på samma gång.
Känner mig som en outsider för de föräldrar som nu ligger inne och befinner sig där vi var nyss. Känner mig kaxig inför de föräldrarna som vi höll samman med. Att vi kommit hem, men de är kvar. Balans gången är hårfin vad man får säga lr inte säga då man sitter med sitt knyte i föräldrar rummet.
Man får en klump i magen för de nya parens historier.
De gör oxå att jag känner extra för Randa och Björn och deras tre töser.
Dom finns med mig i mina tankar så ofta. Kramar då om Skruttfia lite extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittade in och gjorde ett avtryck bland mina tankar och funderingar!
Kramar Anna