Skuld och skam!

I mitt mamma hjärta kan jag till och från känna skuld! Skuld för att jag ställer orimliga krav på min älskade och duktiga dotter!

Eftersom jag fick chansen att få mitt efterlängtade 3e barn hann jag förställa mig om hur livet som bebismamma skulle bli.

Min dotter är en liten sladdis. Det skiljer nästan 20 år mellan sonen och dottern. Klart att jag nu som ”mogen” 3e barns mamma skulle få den perfekta mammaledigheten. Den perfekta förlossningen med med mitt lilla hjärta direkt upp på bröstet. Ngt jag aldrig fått uppleva med 3 katastrof förlossningar. Eftersom jag hade 2 gossar sen innan så hoppades jag självklart på en liten tös. Men efter alla mina missfall var det viktiga i slutändan att få ett barn.

Jag njöt inte av graviditeten förrän NUP test och RUL var gjorda. Jag försökte dölja mage och kommande bebis med kläder och vita lögner. 

Minns att vi sprang VÅRRUSET med jobbet. Å som den förra tränings tjej jag varit + min tävlings instinkt var det ändå lite konstigt att jag inte gav mera, så skyllde jag på att jag hade ledvärk i fötterna och därför blev tvungen att gå hela loppet. 

Likaså ljög och skyllde jag på mina leder då jag inte spelade under vår årliga Dustin Cup.

Jag gjorde RUL i v 20 blev inlagd i v24. Så i en hel månad hann jag njuta av min mamma mage och glädjen att få en levande bebis. Inte mycket tid att varken förbereda känslor eller ett hem. Men så kom hon iaf min lilla dotter.

När jag ligger där på operations bordet och skakar, fryser och gråter om vartannat tar det ca 20 innan Rickard kommer tillbaka och meddelar att vi fått en liten flicka. Han ger mig en puss på munnen och försvinner sedan. Där ligger jag ensam på uppvaket i ett par timmar och vet inte om min dotter lever lr är död. Sköterskan gratulerar mig och frågar om flickan mår bra. Jag har ingen aning!!!!

Rickard har alltid älskat lilla Miriam från första stund. Från plusset fram till idag. 

Vid plusset så klart att jag blev glad. Men eftersom vi hade ett missfall 4 mån innan fanns rädslan att något skulle gå fel igen. När jag ligger på uppvaket kommer Rickard sedan med en liten bild.

-vi har fått en underbart vacker liten flicka!!!

(-vacker?) Mitt barn ligger  blodig och inlindad i en plastpåse.

Efter ett par dagar lr ett par dagar minns inte mer än att hon lkåg i CPAP så kom Rickard åter med en bild. –Titta vad söt hon är!!! –söt?! ( vart kunde han se att hon var söt, hon såg ut som en liten alien med ögonen ute vid tinningen, en ansiktsform likt en planka och mitt i en liten, lr nja stor grisnäsa!) Rickard svarar –jo, men titta så söt plutmun hon har. Jag tog emot bilden och la den upp och ner på nattduksbordet. 

Och så har tiden fortsatt! Rickard nämner något, att hon är söt eller att hon är duktig. Jag är då snabb på att hitta något fel. Att det borde att det vara på ett annat sätt. Min lilla mulatt bebis/mulatt flicka blev inte som den jag beställt. Jag hade beställt en flicka som ler och charmar alla med sina stora bruna ögon och bubblande smile.

Jag fick en dotter som är svår flörtad och svår att lära känna. Lilla Skruttfia ler inte till vem som helst och vissa personer kan ha problem att få ögonkontakt med henne. Ibland kan det göra så himla ont i mig.. för jag ser den bubblande och glad lilla tösabiten. 

Likaväl finns besvikelsen i att hon inte är där hon borde vara åldersmässigt. Hon borde vara en liten tösabit som skulle tulta omkring och säga nam nam när hon äter. Men Skruttfia tultar inte omkring. Hon rullar omkring på golvet, vaggar på alla 4 som en 6-8 månaders baby. Och nästan varje måltid är en kamp då hon har lätt för att kräkas. Så klart att hon då inte känner för att säga nam nam.

Varför kan inte jag känna lika stor glädje som alla omkring mig säger sig att jag bör. Eller dela glädjen jag ser då pappa Rickard är med sitt barn! 

Det känns som om jag sviker henne!