Trauma

Eller drama..

Vilket som, passar in.
Jag är hemma hos min far i Skåne. Har varit hemma i ca 1 vecka. Min pappas faster har gått bort. Men faster Ebba som hon hette bodde grannar med min farmor och farfar så hon har haft en stor roll i mitt liv.
Så att närvara vid hennes minnes stund var självklart från första stund.

Begravningar är aldrig roliga. Men ju äldre man blir eller när någon gått bort vid en längre tids sjukdom känns det på något sätt ok.
Men just i faster Ebbas fall så blir känslorna dubbla, hon var gammal och bräcklig men hennes bortgång var så dyster. Hon trilla och slog i huvudet och skadorna vart så illa däran ann att hon inte överlevde.
Men när en person går bort gammal som ung är tomheten och sorgen densamma.
Nu kan jag bara hoppas att hennes sköra kropp funnit frid tillsammans med resten av familjen D.
Att gå på begravning med en ettåring är väl inte något ngn rekommenderar men jag hade ju ingen som kunde passa henne.
Skruttfia charma alla.
Men inte ville hon sitta still. Hon skulle känna och smaka på allt. Läsa bibeln och sjunga med. Hoppa i mammas knä mm. Som tur var hade vi valt att sitta längst bak. Och hennes prat eller joller hördes nog aldrig ända fram.
På både gott och ont tog Skruttfia bort dom känsliga stunderna. Jag minns då faster Ebbas make Bertil skulle gå fram och säga farväl vid kistan så högg det tag i mitt hjärta och gråten och tårarna kom.. i nästa sekund så gjorde Skruttfia ngt som fick båda mig och pappi att "le" på sista raden i kyrkan.
Och visst är det så. Små barn tar bort udden av det allvarliga ibland. Och Skruttfia hamnade i centrum och fick nog alla att glömma det jobbiga och istället blicka framåt i livet.

I samma veva som vi är här nere får Skruttfia feber och ont i örat igen.
Detta förstår jag inte först... jo febern märkte jag ju av.. men smärtan trodde jag kom av framtänderna som är på väg upp.
Visst tanken slog mig att hon inte alls reagera ngt vid de små sockerbitarna hon har nu i nedre käken. Men så i lördags efter lunchen börja hon gallskrika. Eg före, jag trodde då hon var extremt trött och hungrig. Hon skrek GRÄT oavbrutet från tolv till strax efter fem. Då släppte den värsta smärtan men att hon sedan fortsatte att vara kinkig pipig och gnällig natten igenom.
Visst hon blev lite bättre till kvällningen eftersom jag vid fyra tiden gav henne en alvedon.
Dagen efter förstod jag.. det var örat i igen. Min stackars lilla dotters trumhinna hade spruckit. IGEN!!! Det var sårvar i sängen och i hela örat. Akuten nästa!
Nu har vi fått Amimox och skall ta detta i tio dagar istället för Kåvepininets fem dagar. Jag hoppas Miriam haft otur och inte är ett öron barn.
Hm varför tänke jag inte på öroninflammation tidigare.. joooo för att hon avslutade den förra kuren 2,5 dag innan nästa infektion satta igång.

Mitt stackars lilla hjärta!
Men nu är hon go och glader igen!