Sorg!

Jag har ju i dagarna precis varit på min faster Ebbas minnesstund. Och det var en sorts sorg.
Men sen så har jag en annan sorts sorg inom mig.. och det är sorgen över mitt älskade barn.
Inte missförstå mig.. jag är överlycklig över att hon finns med mig och försöker att glädjas över det.
Men sorgen och framför allt besvikelsen över att det blev som det blev och kommer bli har jag inte lyckats ta mig förbi.
Och visst vår väg till lycka har ju inte varit ngn enkel resa.  Den har ju varit kantad med hjärn blödning och dess biverkningar.
Ordet hjärnblödning är laddat. Man kan också välja att säga stroke. För det är vad det är, men så pratar man nog bara om äldre.

Miriam fick en grad 4 blödning på hennes 3:e levnads dag. Blödningarna graderas från 1-5 och på vänster och höger hjärn halva.
Att få en fyra är alltså ganska tungt!!! Den satt dessutom på vänster sida.

Idag märker vi av Skruttfias blödning genom att hon är sen i sin synutveckling. Tidigt i våras trodde jag att hon var blind. Men testet på Danderyd visade annat. Vilken lycka!
I dag klassas hon som syn skadad men ingen vet vart det kommer att landa. Hon kan få perfekt syn, den kan stanna där hon är idag. I dag ser hon på max 50-70 cm avstånd. Men vi vet inte vad hon tolkar av bilden. Hennes syn kan också ha bra och dåliga dagar.. precis som hennes kropp och precis som vi.
Skruttfia fick också pga blödningen en CP skada på höger sida. Det har resulterat i en stelhet i arm och ben.
Jag har alltså ett barn med speciella behov idag.
Ett barn som är handikappad men inte mindre älskad för det.

Men sorgen finns i att detta var inte vad jag planderade eller längtade efter!
Varför jag, varför just min dotter, vrf just min kropp mm.
Alla embryon lr iaf de flesta har samma förutsättningar. Ägget möter spermie osv. Växer sig starkare för var dag. Men sen så är det olika kroppar och olika förusättningar.
Just min kropp lyckades inte skydda mitt barn som eg skulle ha fötts efter 40 v men istället kom efter 25+3 v. Livet är orättvist!

Skruttfias handikapp gör att hon utvecklings mässigt ligger efter. Hon är idag 13 månader men kan inte krypa eller gå.
Men hon är den goaste och gladaste lilla flicka.
Min psykolog sa en gång att "man får inte mer på sina axlar än vad man orkar bära"
Dom så känner mig väl måste då tro att jag har axlar lika starka som en bodybuilder!

En ny dag imorn! Jag skall försöka att bära min stolt med ett högmod och ett inre lycko smile! För jag är både stolt och lycklig över att få vara just Miriams mamma!
Jag älskar henne villkorslöst! Nu och för alltid! Oavsett!