Pappa R är nere på undervåningen och försöker trösta Skruttfia. Vi har kommit överens sen tidigare att jag inte ska bryta även om hon gråter.
Men nu har det pågått alldeles för länge.
Det skär i mitt hjärta och jag vill bara hämta henne och krama om henne.
Under Neo och första tiden hemma var vi lika mycket värda. Nu gäller bara jag i kris situationer. Hon kan gallskrika för att hamna i min famn och bli knäpptyst och ibland nästan skratt glad på två röda.
Det gör ont att se att R blir ledsen men jag vet att dom är tighta och deras tid kommer ikapp.
lördag 12 maj 2012
Kniven genom hjärtat
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, vad jag känner igen det där...inte kul!
SvaraRaderaOoooh det där är så svårt! Jag måste lära mig att inte ta över såna gånger, men det är så svårt!
SvaraRaderaNär Skruttfia kom tebax efter att pappa gett upp kom mina tårar då hon blev lugn efter tag.
SvaraRaderaDenna gången var absolut den värsta, då tårarna rann och hon hulk grät. Ja ni vet bara så där som barn kom.
R blev ledsen för att han kände att det var hans fel.
Så vi kom överens igen...
Om Skruttfia blir ordentligt ledsen så ska hon få komma till mamma. Hon är för liten, hon går på instinkt. Jag är hennes TRYGGHET. Vi spenderar flera timmar ihop var dag då pappa jobbar. Vi sover ihop mm så det är inte så himla konstigt.
Mitt mål att få egen pyssel tid får vänta. Vill hon ha mig så vill hon ;)