11 månader

HERREGUD!
Så fort tiden gått!
En tid blandad med förtjusning, skräck, tårar och lycka!

Vår lilla flicka. Så söt! Speciell och helt underbar.
Alltid glad! Lagom busig!
Så enkel och lugn. Inga utbrott, inga skrik.
Hon bara hänger med. Så nöjd liten tjej.
Liten och liten. Idag väger hon 9300g men är visst bara 66 cm lång.
Riktiga prematur ben.

Idag var vi på rehabilitering Sollentuna.
Första mötet efter sommaren. Dom blev imponerade av att Skruttfia kunde sitta. Men att hon är sämre på att ligga på mage.
Men att vissa barn tydligen hoppar över det.
Ligger Skruttfia på mjukt underlag drar hon upp knäna och gör ngn form av krypning och ålning.. ja hon tar sig framåt iaf. Men har svårt att förflytta den svaga armen framåt på golvet.
Sjukgymnasten sa att stelheten inte var lika stor i hennes högra ben idag. Men att signalen fortf var försvagad. Så hon niger fortfarande med höger ben.

Det nya och bästa var iaf att Skruttfia kunde visa upp att hon ser lite.
Vad hon ser och hur mycket vet vi inte idag. Men äntligen så får vi svars leenden och kontakt via ögonen. Det går inte att beskriva för ngn annan hur stor den lyckan är.

Jag vill säga att skillnaden på min mamma roll inte skulle blivit påverkad.
Men det har den. Jag är lugnare, jag är LYCKLIGARE! Jag njuter och är på ett annat sätt. Jag pratar till Miriam på ett annat sätt oxå.
Jag kan inte förklara det. Men samspelet mellan oss är så mycket lättare när ens barn följer en med blicken mitt upp i meningen.
Och visst vi har en lång väg kvar. Skruttfia är fortfarande gravt synskadad.

Men herregud, hon är vår! Hon lever och får mitt hjärta att hoppa och slå extra slag här och där!
Ren och äkta kärlek!