Barn/Ungdomar/Tonåringar/Vuxna är det våra barns livs trappa!?
Herre min je.. hur skall man hantera detta att ens barn växer upp och ifrån en i samma takt som dom inte vill eller kan inse att dom har ett ansvar för sig själva men också för med människor för familjen och vänner.
Jag syftar så klart på min son som nu är 18. Han är med andra ord vuxen. Men i samma veva så är han inte det.
Varken till sättet eller i sitt tänkande.
Han är LAT och dryg. Inte alls så att han är otrevlig i tonen. Men hala hans stil lyser arrogans.
Vilka duster jag ha haft med honom. Om han fick bestämma så skulle han dra benen efter sig och pilla navelludd hela sommaren. INTE OK!
Han fick chans till ett sommar jobb av min sambo. Tackade ja, men han shabblade sedan till det och tog aldrig jobbet.
Jag får inte längre några bidrag och inte heller ngn ersättning från hans far.
Inte ett öre för varken han eller hans bror. Det tär så klart på mig och min ekonomi.
Jag vill ju i första han att han skall känna emapti och bry sig det där lilla extra om lilla mammsen och oss närmast.
Men hur jag än försöker är det ngn som kommer i kläm. Det är antingen han eller R som känner sig nedtrampad/förolämpad. Och där står jag i mellan.
Hur länge skall jag orka och hur mycket påverkar detta min graviditet.
